FFF - Fredriks Fan Fiction

Chapter IV - Power Testing

Taylor felt nervous. The army slacks they had provided itched, the mask on her face itched, and a lot more people looked at her than she was comfortable with. There was Armsmaster and Miss Militia of course, and her dad, but also some doctors or scientists with measuring equipment, and to top it off, Triumph and Aegis of the Wards were there. Taylor did not like it one bit, but she had to do this. After this, she would be a hero for real!
As Armsmaster urged her on, she stepped into some kind of indoors gym slash boot camp. Climbable walls, sheets of metal, a sandbox and various other things all spread out haphazardly. She sighed, shook her head to focus, and got to business. She started off with an Earth Glide around the area, according to a machine the scientists used she moved at around 70 km/h, or 44 miles per hour. After a minute or so she stopped and walked up to a sturdy looking wooden door, like something you could see in movies about cops training breaching. Taylor threw her weight against the door with no effect, but when she activated her Structural Weakness, the door shattered after just one more push. Then she walked into the middle of the area, where something special had been placed, on her urging. A large dollhouse, with every window and door duct taped shut. Taylor put her hand on the roof of the dollhouse and activated Structure Map.
The first floor has four rooms: kitchen, entrance, living room and guest bedroom. The areas are 5, 6, 7 and 4 square inches. After the huge stairs you have the second floor, 6 bedrooms, one with a double bed, all beds occupied, and… That is a childish way to place dolls in a bed.
Taylor looked up, and one of the scientists was quickly turning red as his colleagues snickered. A loud cough from Armsmaster made all of them jump back to their equipment, and one of them gave Taylor a big thumbs up. Taylor looked up at all the onlookers, who were all expressionless, except for her father, of course, who mirrored the thumbs up. She walked up to one of the sheets of metal lying around, and put her hand on it, using Total Transformation. A piece fell off and flowed into the shape of a spear in Taylor’s hands, which she spun around, quite good she thought. Watching Emma’s baton practice had its perks apparently, she thought darkly as she moved on. She looked at the dollhouse, and suddenly it flew up as the ground beneath it sprouted a pillar of rock roughly 20 ft high.
She then turned to Armsmaster.
"I don’t know how powers are supposed to work, but I feel tired, I think I’ve reached like one third of what I can do without rest."
He was hard to read, but Taylor guessed he was a little surprised.
"Very well, rest for a moment, and then you can go with Doctor Yansen for your medical check up."
One of the scientists raised a hand, and Taylor looked at a smiling Asian woman in her forties.

The check up was a shock to Taylor, in more ways than one. For one, she was really fit, somehow. Sure, she was the same potbellied, scrawny teen she hated to see in the mirror, but she could run. Not like a Mover or anything, but she could easily keep up with the treadmill, something that she definitely could not just a couple of days earlier. Maybe there really was something to that high Constitution? Taylor had briefly dreamed about an even higher Constitution could mean, when Doctor Yensen had, with a stern voice, asked her why her father had accepted that she had that horrible tattoo done. Taylor had just looked at her in shock, and then rushed over to a big mirror in the corner of the room. She didn’t like looking at herself in the mirror, but now her searching eyes found something that made it clear that she should do that a whole lot more. Down low on her back, just above her ass, was a tribal-looking black tattoo placed. She had never seen it before, and she would have remembered getting it. She looked from the mirror to the doctor’s disapproving stare, and said the first thing that came to her mind.
"My powers gave me this tattoo!"
The doctor’s stare didn’t change, but a quizzical eyebrow was raised. Taylor felt somewhere deep inside that she was correct, and as she stared at the tattoo in the mirror she activated her Tremor Sense. Then she saw it. The tattoo moved! The gasp from the doctor told her that she had seen it too. Taylor was dismissed as the testing was done, and as she left she saw the doctor scribble furiously in her notepad as she lifted her phone from the desk. Taylor honestly felt that her powers just became stranger and stranger.

Chapter II - The Hunt Is On

Taylor loved her new powers. Her earth-skating, or whatever the hell it was, had taken her home in just a couple of minutes, way faster than the bus. It was crazy, she had just looked at the floor, and the power had activated, and she had skated forward, like the floor was made of ice. She could even run down the stairs with the power, and stealthily through an empty park on her way home.
Coming out from the shower, Taylor sat down on the old sofa downstairs and turned on the TV while drying her hair. The news that was on made her stop.
"Eye witnesses say that an unknown Parahuman has been seen in and around Winslow High. Armsmaster from the local Protectorate states that they see this situation as “very serious” and asks that anyone knowing anything about this unknown Parahuman contacts the PRT on this number..."
Taylor stared at the screen.
"****."

Danny hurried home, using the horn on his old, beat up truck to make all the slowpokes move out of the way. He had heard on the radio that some Parahuman had attacked Winslow, or something, and since he was closer to home than his work he had to speed it home. Once again he cursed himself for throwing away his cellphone. The memory of Annette still hurt like an open wound, but he wouldn’t forgive himself if he lost Taylor because of a lack of cell phone.
He almost hit the house when he stepped on the brakes and rushed into the house, towards the phone. When he saw Taylor on the sofa he stopped, dumbstruck. A smile started to form on his worried face, but it disappeared when he saw the look on her face.
"Dad? We need to talk."

Armsmaster felt like he could scream in frustration, but outwards he showed nothing as he once again talked to that damned Principal Blackwell. He was not a people person, he was the first to admit that, but even he could sense that the Principal was hiding something. He made a mental note to put his embedded lie detector higher up on his priority list.
"So you have no idea why this student, Taylor Hebert, would suddenly gain Parahuman powers, in your school? No personal drama? No bullying?"
The word “bullying” made the Principal flinch a little, but she denied everything. Just as Armsmaster was prepared to raise his voice, and possibly his halberd against the damned woman, he got a call. He quickly excused himself and answered.
"Armsmaster."
"Director Piggot here. It’s about Taylor Hebert."
"Has she attacked anyone?! Where is she?!"
"She is in the lobby, waiting with her father to sign herself into the Wards."

Blogginlägg X - Epilog:
If your heart still beats, I will feel your soul wherever I go

I dessa yttersta dagar ger jag min tjänare ledigt, och jag ,Kismet, Den som Övervakar, greppar pennan och nedskriver här hur allt gick till, så att även i nästa värld kan sanningen uppdagas. I korta drag så utspelade sig så de yttersta dagarna så här…

***

Julia bankade förgäves på celldörren. Han var stolt över sin styrka, men dörren gick inte att rubba, hennes fångvaktare var, hur illa det än smakade att svälja sanningen, på en helt annan nivå. Hon sjönk ner på golvet med ryggen mot dörren och begravde ansiktet i händerna. Hon kunde inte sitta här, hon hade barn att beskydda! Utan hennes hjälp, vad skulle hända med dem? Hon slog i golvet och skrek rakt ut i frustration, hon skulle göra vad som helst för att komma ut!
“Vad som helst?”
Hon ryckte till, varifrån hade rösten kommit? Och varför lät den bekant?
“Jag kan ge dig kraften att ta dig ut, och mer därtill, om du svär trohet till mig.”
Julia var många saker, men inte dum. Att acceptera någon sådant var riskfyllt, till och med idiotiskt, men var det något hon var ,så var det desperat. Hon reste sig, och med klar stämma sa hon rätt ut i tomheten och mörkret:
“Jag accepterar”.
Ett djupt, morrande skratt hördes, och Julia kände hur hon uppfylldes av makt, av styrka, av ren kraft! Hon vände sig om och stirrade på dörren som hållit henne inlåst så länge… Hon höjde handen, och när hon knöt sin näve skrynklades dörren ihop som vore den av papper, och Julia gick skrattande ut ur sin cell. Skrattet följde henne.
“Gå framåt! Krossa dem som står i din väg! Var stark och stolt, min Hungersnöd.”

John vaknade sakta, det var svårt att öppna ögonen, men en enträgen röst hade viskat i hans öra länge nu. Han försökte se sig omkring, men kunde inte röra sig, allt han såg var ett tak med slangar som hängde ner, men han såg allt konstigt, som om han stirrade genom grönfärgat vatten.
“Stämmer nästan precis, min käre John. Din “far” fick tag i dig, och du är schemalagd för vivisektion imorgon… Om du inte vill ha hjälp?”
John visste inte vad han skulle tro, men det han såg överensstämde helt klart med vad den märkliga rösten sade… Han hade inget val.
“Jag accepterar”.
En stor tystnad lade sig, och det blev mörkt i rummet. John krossade med lätthet vad det nu var som höll honom fast, och reste sig ur den sarkofagliknande tingesten han legat i. En man kom springande, med andan i halsen.
“Du! Nummer 24601, tillbaka med dig!”
Mannen, hans “far, höjde en hand, och John kunde känna hur kraften samlades i mannen. John gav honom en blick, och mannen föll död ner.
“Underbart, nu har du bara ett par uppdrag kvar, sen är du fri, min käre Död.”

Allt i Grå Rävens liv var smärta. Varenda andetag gjorde ont, och det enda han kunde fokusera blicken på var kniven i Hilmas hand, där hon lugnt och stillsamt avlägsnade ett lager i taget från hans vänsterarm. Han kunde inte längre skrika, det fanns ingen kraft kvar i hans lungor. Han ångrade så mycket, nästan allt han gjort, han skulle bättra sig, han skulle göra goda gärningar, bara smärtan försvann…
Grå Räven ryckte till, och ett leende spreds sig över hans läppar. Något, som en kall hand, slöts sig om hans hjärta, och under Hilmas chockade blick så dog Grå Räven.

John visste inte vem den store, blinde mannen varit, men nu låg han död vid Johns fötter. Ett par meter bort började någon röra sig i en jordhög, men det var inget som John tänkte på. Han hade ett uppdrag kvar. Han stirrade upp på det enorma trädet som tornade upp sig över honom, så enormt att det knappt gick att tro. Han ryckte på axlarna, lade händerna på stammen, och så Dödade han Yggdrasil.

***

Och så var alla samlade, hela världsalltet, på ett enormt fält som bara avskärmades av det fallna Världsträdet. Broder mot broder, föräldrar mot sina barn, alla var de samlade för att se till att deras version av världsalltet skulle bli den sanna.
Utan överraskning tog det inte lång stund innan Drakarna satte sig själva som ledare över båda sidor, och fältet färgades rött av deras soldaters blod. I dagar pågick striderna, tills en gryning då endast drakar och ett fåtal andra fanns kvar på fältet. Då började striden på riktigt.
De mäktiga älvorna, anförda av sina kungar och drottningar, stärkta av krigarfolkets tro på dem som gudar, stormade fiendelinjerna. De slogs som vilda djur, men deras fiender var de oräkneliga draugrerna från Dödsriket, och sakta men säkert började älvornas anfall mattas av.
Det var nu som De Åtta blandade sig i striden, och med dem deras många allierade, och till och med de oräkneliga draugr-horderna var tvungna att backa.
Och så nedsteg från himmeln Embla, Drakmoder, och ur stocken från det fallna Världsträdet uppsteg Nidhögg, Den Stora Ormen.
De slogs som om kriget inte fanns, utan en tanke på sin omgivning, och många krigare föll, slagna av den ledare de kallade sin.
Bland dem som dog fanns många av dem som De Åtta kallade sina närmaste, och deras skrik av sorg spreds över slagfältet.
Sorgen som spred sig rörde vid Ryttarnas hjärta, och tillsammans förenade de sina krafter. De Åtta uppfylldes av denna enorma kraft, och då kunde ingen krigare stå emot dem. Vid denna tid av slaget föll många av deras fiender, från den pånyttfödde Grå Räven, till kidnapparen Liste till Aurelia, gudinna och drake.
Och så kom det sig, att på den nionde dagen av det sista kriget, så stod Embla och Nidhögg mot varandra, båda flämtande av ansträngning, och orkade inte längre lyfta sina vapen. Båda överröste de De Åtta med löften om gåvor och rikedomar, om evigt liv och om makt över levande och döda, men De Åtta hade bestämt sig. Med gemensamma krafter övermannade de både Embla och Nidhögg, och med två skrik och sammanflätades till ett så dog så Drakmodern och Den Stora Ormen.

Så stod nu endast De Åtta på slagfältet, resterna av arméerna förgicks i giganternas dödskamp, och de Fyra Ryttarna hade sakta bleknat bort.
Dock var stillheten kortvarig, då all den kraft som funnits i Världsalltet nu inte hade någonstans att ta vägen. All den kraft som funnits, hos varje människa, djur, drake och gud, själva essensen av allt levande, samlades nu på slätten vid De Åtta.
De såg in i det enorma klotet av ren makt, och vad som sades dem emellan är höljt i dunkel. Till **** såg de alla på varandra, och samtidigt rörde de vid klotet, och De Åtta fick nu makten att forma Världsalltet.

***
Åtta levnadsöden:

Med en bön till Gudinnan, Uppfinningars Moder, kastade sig Cara från taket, medan vakterna stannade i panik. Medan hon snabbt föll mot den hårda kullerstensgatan långt nedanför drog hon en märklig stav ur sitt bälte. Med ett knapptryck for en änterhake ut ur staven och lindade sig runt en närliggande skorsten. Med ett tjut av glädje ändrades Caras riktning och hon landade graciöst på ett närliggande tak. Den hade inte fungerat tidigare, men ibland hör gudarna bön. Med en lättsam honnör mot de svärande vakterna tog hon sig snabbt hemåt över hustaken. Hennes farbror hade talat sanning, Uppfinningars Moder hade ett gott öga till dem som vågade lita på chansen, och på nya uppfinningar. Glatt visslande försvann hon djupare in i staden.

Markus vågade inte ens andas där han låg bland de döda. Han hade haft tur, slaget i hans huvud hade bara fått honom att svimma av, men ändå fått honom lämnad i en hög av lik. Han såg sig omkring och kände igen bagaren, sömmerskan och den gamle skolläraren. Alla döda.
Hans tankar avbröts av att någon närmade sig högen. Det var han. Krigaren som dödat hans föräldrar. Han kastade en stor kniv upp och ner medan han gick mot högen av lik. När krigaren stannade vid högen bad Markus tyst till den Hämnande Guden, och ibland hör gudar bön. Mannen tappade kniven precis framför Markus, och medan han böjde sig efter den var Markus snabbare, och med ett förvånat uttryck i ansiktet dog krigaren. Markus tog sig sakta ur högen, och med sitt nya vapen draget smög han sig in i en mörkare del av byn. Den Listige Krigaren hade hört hans bön, nu skulle Markus få sin hämnd.

Med en bön till den Mäktiga Gudinnan lossade Lofur på spännena som höll takkronan uppe. Med ett brak föll den stora takkronan mot golvet och krossade hans yngre bror. Lofur smög tillbaka genom slottets hemliga vägar till sitt sovrum lagom till att de chockade skriken skulle “väcka” honom. Gudinnan hade hört hans bön, nu skulle arvet tillfalla honom, som det borde vara. Ingen fick röra hans födslorätt, och Gudinnan höll med.

Reinard visste att han inte levt ett bra liv, han hade dödat, krigat, svurit och mycket annat, men allt det bleknade nu när han låg på sin egen dödsbädd. Sakta kände han hur andningen blev svårare och svårare medan han frenetiskt bad till Livets och Dödens Gudinna. Han hade varit en hemsk man, men hans älskade hade inte varit det. Allt han ville var att se henne igen. Reinard gav upp andan, och allting blev svart. Sakta öppnade han ögonen, och stod i ett rum, fullt med folk. Han kände igen sig. Detta var kvällen han träffat sin älskade, på en dans i en by. Han såg henne i folkmassan, lika ung som då, och gick sakta fram för att bjuda upp. Gudinnan hade hört hans bön.

Tre män spärrade Ionas väg, och hon bad till den Lojale Guden, Handelsmännens Vän. De ville ha hennes varor från vagnen. Hon såg bakom sig. Där, överst, låg hennes pilbåge, hade hon bara den kunde hon vända situationen. Banditernas ledare fick nog och avlossade sitt armborst. Rätt mot hjärtat flög pilen, och just där hade Iona sin stålbricka som visade att hon var en resande handelskvinna. Stöten fick henne att ramla bakåt över kuskbocken, och innan ens banditerna förstått vad som hänt reste hon sig med dragen pilbåge. Tre pilar senare och så var Iona på väg igen. Guden hade hört hennes bön.

General Adina skådade ut över slaget. Hon ledde reservkavalleriet och väntade på rätt tid att svepa in och rensa upp, men fiendens armborst hade förskansat sig väl i en skogsdunge. Hon bad innerligt till Krigargudinnan, Den Stolta om något som skulle vända slaget. Från de mörka molnen över slagfältet slog så en väldig blixt ner i skogsdungen, och Adina såg hur soldaterna i panik sprang runt och försökte släcka elden som började sprida sig. Det var tecknet, Gudinnan hade hört hennes bön!

Aren sprang för sitt liv. Deras attack mot det organiserade tjuvgillet hade misslyckats totalt, och nu var minst 10 av de mest knivälskande tjuvarna efter honom. Han sprang runt hörnet av ett nedgånget hus i slummen, samtidigt som han bad djupt och innerligt till Genvägarnas Gud, Beskyddare av Äventyrare.
Aren stod nu i en återvändsgränd, och han hörde hur de mordiska tjuvarna närmade sig. Han sprang djupare in i gränden och såg en gammal sliten dörr vid sidan av ett hus. Han hade inget val, han sprang fram till dörren, slet upp den och slog igen den bakom sig. Han andades flämtande innan en förskräckt flämtning fick honom att titta upp. Hur han kommit tillbaka till tjuvgillet visste han inte, men där stod ledaren för gillet och tittade upp från sin morgontoalett, bokstavligen med byxorna nere. Aren log. Ibland hör gudarna bön.

Seomon och Yriel var förälskade, så förälskade att de inte lyssnat på sina föräldrars varningar utan rymt tillsammans, och nu stod de på en äng helgad åt Kärleksgudinnan, med en av hennes präster som alldeles för sakta läste välsignelsen över dem.
Prästens välsignelse avbröts när en av Yriels fars riddare kom fram till ängen, steg av sin häst och drog sitt svärd. Han gick med mord i blicken fram mot kärleksparet, men hans fot verkade fastna i en rot. När han slet loss sin fot for även ett par av Gudinnans välsignade azaleor med, samt ett bålgetingbo. Bålgetingarna verkade veta vem dem skyldige var, då de helt undvek Seomon, Yriel och prästen och fokuserade all sin ilska på riddaren, som fick fly fältet. Och så, med Gudinnans välsignelse, blev de två ett.

Blogginlägg VIII: You can count me with the dreamers, like everybody else I got a dream

Argan gick fram och tillbaka i sitt labratorium. Nu kände han att han var nära sitt mål. Han måste göra en del fruktansvärda saker på vägen, men det var det värt. Inget fick stå mellan honom och hans mål. Dock var hans planer i fara. Hans bror och hans grupp var i stor, överväldigande fara, och utan dem går hans planer i stöpet. Argan slog näven i bordet så provrören skallrade. Detta gjorde att han ännu en gång behövde prata med Honom. Argan gillade det inte, men det måste göras.

Lugh ångrade redan deras givmildhet. Överallt han färdades fanns det älvor som störde. Han kunde inte jaga ifred, han kunde inte göra något utan att någon var i vägen. Värst av alla var hans far, som dömde allt han gjorde. Det enda som höll Lugh och de andra gudarnas hopp uppe var Ce’Fiara. Hon var utvald, och hade deras välsignelse, och nu hade hon hittat sin utvalde. Snart var stunden inne, och då skulle äntligen deras namn flyga fram över alla världar!

Han såg hur pjäserna rörde sig över spelplanen. De tappra barnen rusade mot faran, Krig redo att möta dem, medan resten av pjäserna väntade i reserv för att se utfallet. För en utomstående stod alla pjäser huller om buller, men han kunde se hur allt var. Med en handrörelse försvann en pjäs, och en annan tog dess plats. Alla pjäser flyttades runt, Enhörningen försvann helt, och barnens pjäser växte. Allt gick som planerat, och snart var han redo. Den lilla pjäsen som lösgjort sig från Apep var på språng, på väg precis dit han önskade. Snart var han framme, hos rätt samling av pjäser. Apep spanade efter honom, hon skulle leda gruppen rätt. Allt gick enligt planerna.

Hogun skrattade. De 10 barnen i andra änden av repet han höll i drog och drog, men han rörde sig inte ur fläcken. Han såg till att alla höll stadigt, sen drog han till och snurrade repet som en lasso med alla barnen skrattandes i repet. Med en snärt fick han alla barnen att landa i en hög med filtar som placerats jämte dragkampen. Barnen sprang skrikandes och skrattandes vidare, och själv gick Hogun längre in i byn för att se om han kunde hjälpa till med något. Det var ett enkelt liv, enkla människor, men Hogun kände ändå att han trivdes. Kanske inte direkt resten av livet, men kanske en hundra år med sådant här liv? Det skulle han gilla. Fick han sen spendera de 100 åren med Ce’Fiara, vilken lycka! Hon var envis, och skulle nog ha svårt med tanken att lämna sina människosläktingar bakom sig, men det var ett steg som var viktigt att ta… men vilken kvinna! Hetsig och vild, och en lovande krigare! Hogun kunde tänka sig henne på ett slagfält om några hundra år, skrämmandes slag på änglar och demoner vart hon än gick.
Hans tankar avbröts när en av de äldste i stammen snubblade omkull framför honom. Innan Hogun hann hjälpa for den gamle gubben upp, och med ett vrål försökte gubben sätta kniven i honom. Hogun slet kniven ur den gamle mannens hand och bröt hans smalben. Gubben försökte släpa sig efter Hogun när han satte fart längre in i byn. Överallt slogs folk, med knivar, svärd eller bara händerna. Hogun tog genast kontakt med  Ce’Fiara och förklarade läget medan han undvek alla galna människor som ville se honom död. Hans konversation avbröts när marken i mitten av byn exploderade, och beväpnade krigare forsade upp som vilda djur. I deras mitt fanns en stor krigare täckt i rustning. Krig hade kommit till Stäppfolket.

Blogginlägg VI: Do you really want to hurt me do you really want to make me cry?

När den stora knytnäven landade på skrivbordet ryckte Edward till. Efter alla dessa år hade han fortfarande svårt att hantera situationen när hans herre blev riktigt arg, som nu. Han inbillade sig att han kunde känna saliv från sin herre i ansiktet, så kraftfullt skrek han, och så nära var han.
“Greve Stuart är död!? Hur är det möjligt?! Ett fientligt angrepp på vårt territorium, och jag får reda på det först när han är död?!”
Blicken som hans herre gav Edward övertygade honom om att legenderna om hans herre var sanna, han såg ut som en man som kunde krossa en mans skalle med sina bara händer. Edward började diskret backa bakåt, men nu verkade luften ha gått ur hans herre. Med en suck sjönk han återigen ner i sin stol och lade huvudet i händerna.
“Jag hatade den mannen, tro inget annat, men att mördas kallblodigt av de Ödessvurna, det slutet unnar jag ingen varelse. Vi måste få ett **** på deras framfart, och jag tror jag vet vem som ska göra det åt mig.”
Så plötsligt så att Edward ryckte till for hans herre upp ur stolen och gick med raska steg fram till sin bokhylla. Han verkade leta bland titlarna tills han fann boken han sökte. Edward såg att det var Mörkrets Förförelse, en opassande bok som hans herre verkligen inte borde ha sin ägo. Det som fick Edward riktigt chockad var dock det som hände sen. Hans herre la sin hand på boken, blundade och talade rakt ut i luften.
“Det är jag. Du sa en gång att du är skyldig mig en tjänst. Nu tar jag ut den.”

I en mörk grotta, placerad i ett ensligt berg, vaktat av monster och ärelösa banditer, står ett stort, runt bord. Vid bordet sitter 12 kåpförsedda personer. En tyst men hetsig diskussion förs, men vid gryningens första ljus tystnar de alla. En person reser sig upp. Kåpan gör det omöjligt att se något, men rösten som kommer ur den mörka huvan avslöjar en gammal man.
“Vi har röstat, och beslutat. Ett angrepp på en av oss är ett angrepp på oss alla. Inte bara har främlingarna stulit ett skepp som tillhör en av våra medlemmar, de har också mäklat fred mellan vårt land och våra fiender. Allt detta har förstört många av våra planer, och försenat andra. Det är gruppens enhälliga beslut att dessa främlingar måste dö. Så har vår orden röstat, och så ska det bli. Hell Set!”

Ännu ett avbrott. Argan svor till och vände sig mot dörren, lagom till att den exploderade. Ur dörrskärvorna for en av hans rustningar, med tre odöda krigare hängande över sig. De gjorde processen kort med rustningen, och vände sig sedan med perfekt precision mot dörren, där deras ledare nu gick igenom.
“Du? Vad gör du här?”
Mannen i dörröppningen log ett glädjelöst leende.
“Jag ville se hur det är med dig, och när jag ändå var här tänkte jag testa din säkerhet”, han petade på rustningen med ena foten, “och den är faktiskt ganska dålig. Jag behövde bara en armé för att ta mig in enkelt.”
Han gick genom rummet och och tog ett rejält tag om Argans axel.
“Sen hörde jag om din mor, så fruktansvärt. Som tur är råkar jag känna ett gäng individer som inte vill annat än att springa runt i hela universum på självmordsuppdrag. De kan skickas för att rädda henne. Fast, en av dem är din bror, så de måste nog separeras.”
“Och hur hade du tänkt göra det? Det lilla jag träffat och hört om dem säger att de inte frivilligt skulle sära på sig.”
Den här gången var mannens leende fullt av glädje.
“Jag tänkte att de skulle få träffa Mästaren”.

Väktaren vaktade. Snön yrde utanför berget, de få levande varelser som fanns i närheten sökte skydd så långt borta från berget som de kunde, och Väktaren vaktade. Bakom Väktaren, men inom hörhåll, stod tre varelser och höll ett tyst rådslag. De var så olika varandra som natt från dag: en var kort, med ett välansat skägg och guldtråd i kläderna. Den andre var formlös och höll sig i skuggan. Den tredje var en underskön man, med blont hår och skägg och ett smittande leende. Deras samtal blev allt livligare, och Väktaren vaktade.
Så slutade till sist deras samtal, och den blonde mannen gick runt Väktaren så att de kunde se varandra i ögonen.
“Du har tjänat som väktare länge nu, varelse.”
Väktaren böjde sitt huvud.
“Det har jag, herre. I tusen gånger tusen år, och fler därpå.”
“Tröttnar du aldrig på din plikt, Väktare?” Mannens leende lämnade aldrig hans ansikte.
“Aldrig, herre, för det är min plikt, och för detta blev jag skapad.”
“Det är så sant”, mannen suckade och leendet halkade av hans ansikte, “du blev skapad för att vakta här, men nu har vi insett att vi inte behöver någon väktare här”.
Mannen lade sin hand på Väktarens huvud, och med ett skrik förvandlades Väktaren till damm. Tystnaden lade sig i berget, och Väktaren vaktade inte mer.