FFF - Fredriks Fan Fiction

Blogginlägg IV: It's the nature of time that the old ways must give in

Fredsbudskapet basunerades ut i alla Moderns kyrkor, och Aurelia såg att det var gott.
De få vars sinnen inte klarade av skiftet dräptes som kättare, och Aurelia såg att det var gott.
Änglarna, nu i nya skepnader då deras härskare var ny, knäböjde i rad efter rad, och Aurelia såg att det var gott.
Med en nöjd suck satte sig Aurelia på tronen i palatset som nu var hennes. Hennes blick såg ut både över det omgivande landskapet och ut genom ögonen på alla människor som trodde på henne och lydde hennes bud. Hennes blick var forskande, för hon sökte febrilt efter minsta tecken på det hon fruktade. Med Faderns tillfälliga död hade barnen som varit där fått smaka en droppe av hans krafter, vilket gjort dem ännu starkare. Hon däremot hade fått så mycket mer. Makt var bara en del av allt som nu flödade genom henne. Minst lika viktigt var all den kunskap som nu var hennes.
Ragnarök närmade sig. Aurelia skulle vara redo.

I den vackra men mörka salen satt en man och kvinna och åt och drack tillsammans. Kvinnan åt återhållsamt medan mannen tog stor njutning av att i alla fall dricka ordentligt. Det enda som hindrade hans drickande var när han stoppade en matbit i munnen, eller, vilket hände oftare, han skrattade nöjt. Kvinnan höjde ett ögonbryn.
“Jag förstår att du är nöjd, käre bror?”
“Nöjd? Jag är nästintill överlycklig! Efter så många dagar av att springa i cirklar är barnen äntligen där de behöver vara. Jag har knuffat dem, ibland varsamt, ibland hårdhänt, och äntligen ser jag resultaten.”
“Men vad ska hända nu? När de träffar Spindelns Barn är de väl utanför ditt grepp?”
Mannen skrattade ännu högre.
“De är aldrig bortanför mitt grepp! Jag har trådar i alla hus, och en av dem måste följa mina ledtrådar. En av dem är praktiskt taget vårt syskon. De kommer ledas dit de ska. Profetian kommer uppfyllas, och vi ska inte bara överleva, utan frodas i den nya ordningen!”
Mannens skratt ekade i den mörka salen.

Ofrivilligt kved han av smärta när den kalla och blöta trasan nuddade hans blåslagna ansikte. I vanliga fall skulle han redan varit fullt frisk, men spåren av ens herres vrede försvann inte så lätt. Han visste att det han gjort varit fel, att han agerat på ett sätt som fört skam över hans herre, men ändå visste han, i djupet av sitt hjärta, att han skulle gjort samma sak igen. Han visste att det han kände var kärlek. Han visste också vad det kunde betyda för en av hans sort. Hans herre blev aldrig densamma igen efter att ha upplevt den, och han kände hur han själv förändrades av den. Kärlek var den farligaste kraften som fanns, sade alla de äldre. Han började inse vad de menade. Han reste sig upp och började sakta röra sig mot Artrix. Den han älskade behövde honom, mer än hon anade. Hon visste troligen inte vad en av hennes vänner bar på, och hur det gjorde hela hennes grupp till måltavlor.

I en grotta i ett berg, av många sett som heligt, eller farligt, eller både och, vaknade något till liv. Varelser och ting började röra sig i mörkret. Väktaren djupt inne i grottan hade uppfattat något i närheten som den inte känt på många år. En värdig själ. En drake.

Samtal som dessa tröttade ut Lugh. Han var byggd för handling, inte att sitta och diskutera framtiden. Det enorma kacklet när varenda en av gudarna ville få ett ord med i samtalet hjälpte bestämt inte.
“Vi borde fortsätta anfallet! Vi kommer driva ut dem i havet!”
Morrigan var som vanligt alltför aggressiv.
“Nej, när fienden känner sig svag, då kan man förhandla om fred, innan de får styrkan tillbaka”.
Oghma ville alltid prata, han kunde prata skinnet av en häst och få den att slänga med hovarna som en gåva.
“Vi avvaktar tills Aurelia kontaktar oss, under tiden drar vi tillbaka vårt folk och säger upp kontakten med demonerna.”
Danus tonfall krossade illusionen av att samtalet var ett rådslag mellan likar. Tystnaden spred sig, tills bara Donn vågade ta till orda.
“Kommer inte vårt kontraktbrott leda till anfall från demonerna?”
Många gudar nickade instämmande. Förbannade fegisar!
Danus svar var snabbt, och klokt som alltid.
“Vårt folk är starkare än någonsin, och vår utvalda krigare är tusenfalt välsignad och sprider i detta nu små frön ända bort i drakarnas rike”.
Bara tanken på deras krigare fick Lughs kinder att hetta till, och flera av de lite prydare gudarna slog ner blicken. Deras segerfest var svår att minnas, men han mindes hur krigaren gett sig hän, och gudarna hade svarat. Nog var hon välsignad alltid…
“Vi kommer aldrig glömma henne, och jag har gjort det säkert att hon inte glömmer oss. Hur mycket drake hon än är kommer hon alltid vara en del av oss.”

Blogginlägg II: Nadir we, Youth-born, blood-letters

“Han lever!?”
Mannen slog näven i bordet med en kraft som förvånade med tanke på hans höga ålder. Den unge mannen som stod framför skrivbordet ryckte märkbart till, vilket bara verkade göra den äldre mannen mer rasande.
“Jag lägger ner mitt rykte, min ära och min heder i attentatet, en av mina äldsta vänner dör, och den förbannade kättaren lever fortfarande!? Inte bara lever, utan hamnar i säkerhet här i huvudstaden en månad för snabbt, genom vad jag antar är prästerlig hjälp? Vem stöttar honom, är det Väktarna? Eller är det”, mannen vred på huvudet och spottade föraktfullt på golvet, “Barnen?”
Den unge mannen försökte titta på vad som helst utom den äldre mannen, men det gick inte. Till **** svalde han ljudligt och försökte rädda sitt skinn.
“Höge herre, jag vet inte. De få rapporter vi fått säger alla samma sak: Närmare ett dussin av Ödets Utvalda var där, och deras närvaro förändrade allt”.
Den äldre mannen flög upp ur sin stol med ett rasande skrik.
“Tala inte om sådana dumheter! Jag har sett på nära håll hur de där Utvalda fungerar, de är inte annorlunda än dig och mig, de har märkliga krafter, men inget jag sett tyder på någon utvaldhet. Allt de rör vid förstör de, och jag tror att hade de alla försvunnit, förutom de få i kejsarens släktträd, så hade vårt rike varit ett bättre, starkare land!”
Den yngre mannen backade diskret mot dörren.
“Men herre, om de kan slåss för vår sak…”
“Min son är död på grund av sådana kräk, de slåss bara för sin egen sak!”

Rhistel nynnade på en visa där han åkte vägen fram i sin vagn. Hans gamla häst rörde sig så långsamt att det knappt var en skritt, men inte brydde sig Rhistel om det. Han var nöjd med livet, han hade sålt sina varor i huvudstaden och var nu på väg hemåt till familjen. Han kunde nästan känna doften av sin frus underbara pajer när han såg en märklig syn. Vid vägkanten stod tre främlingar och såg sig omkring. Det var den andra gruppen främlingar han stött på på resan hem, den första var ju de där märkliga människorna i den stora vagnen. Han stannade vagnen jämte och synade dem lite noggrannare. Tre män, trodde han, rustningarna på två av dem gjorde det svårt att se. Mannen utan rustning verkade vara ledaren, och inte var han någon vacker syn, med det där stora ärret i ansiktet. Men Rhistel var inte en sådan som dömde folk efter utseendet, nejdå.
“Goddag mitt herrskap, behöver ni min hjälp med något, ni ser lite vilsna ut?”
Ledaren sprack upp i något som Rhistel antog var ett leende, så svårt att veta med en del sådana där människor.
“Tackar ödmjukast, min gode man, det var precis dig vi letade efter.”
Rhistel höjde frågande på ögonbrynen, men innan han hann säga något lyfte en av männen i rustning sin stålklädda hand, och sen blev allt svart för Rhistel.

Ljuset i de tomma ögonhålorna slocknade, och skelettet slutade streta emot och låg stilla på båren. Argan tittade förvånat på varelsen, innan han med ett vrål av ilska kastade den papperstunna skalpellen mot väggen där den blev sittande. Han välte bordet i sin ilska och började sparka på kroppen som stilla i döden tog emot all hans ilska. Dörren öppnades och 3 av hans tjänare kom in, precis som beordrat, och höll honom varsamt men bestämt fast. Han vred sig i deras grepp, skrek ut sin ilska och frustration över dem, men som de blev skapta rörde de inte en min. Efter flera minuter av oväsen lugnade Argan till **** ner sig och hans tjänare släppte honom. Han rättade till sin klädsel och gick ut ur operationssal 3. Längst de sterila korridorerna gick han tills han nådde sitt mål, en bastant stendörr med många lås och reglar. Han öppnade dem alla, en efter en, med en iver som visade att han dolde många känslor under den lugna ytan. Till **** fick han upp dörren och sköt upp den med ett dån. Han stegade in i det mörka rummet, vars enda ljus kom från korridorens facklor. Det lilla som gick att se av rummet visade på dess överdåd. Vackra broderier prydde väggarna, sidenkuddar med gyllene tråd låg stilfyllt lagda i högar, dyrbara mattor täckte golvet. Argan brydde sig inte om lyxen i rummet, han hade ögon för en enda sak: en kista av glas som stod i rummets mitt. Med bestämda steg gick han fram till den, och sjönk sen sakta ner på knä jämte den. Han lade sin ena hand på kistans lock, och med gråt i rösten viskade han fram
“Jag misslyckades igen, min älskade… men en dag kommer jag att lyckas, och vi får vara tillsammans igen”.

Astra kände kraften inom sig där hon dansade i månskenet. Räden mot den veke generalen hade gått bättre än förväntat, och sedan dess hade flera bondgårdar fallit för den ständigt växande horden. Nu dansade över 400 krigare i fullmånens sken medan shamanerna slog på sina trummor och sjöng sina heliga sånger. Deras sånger gick till alla de gamla gudarna som de veka i väster ville förbjuda: från fruktade Arawn till tappre Lugh, till Danu modern till kungliga Mab. Känslan i dansen var fylld av magi, och Astra såg på de andra krigarna att de också kände det. För första gången på länge kände alla som dansade den uråldriga krigsdansen samma sak: gudarna svarade dem.

Genom buskar, över häckar och under trädens skugga sprang Lugh. Fem av Faderns änglar var honom hack i häl, och han visste att han inte skulle kunna undkomma dem. De hade jagat honom i över tre dagar nu, och till och med han började tröttna. Då kände han det. Någonstans i magen, en behaglig värme, som om hans innersta vidrört en sten värmd av solen efter att ha levt i kyla och is i århundraden. Han ville dansa, sjunga, ligga! Men först skulle han ta hand om problemen som jagade honom…
Han vände sig om och lät änglarna komma till honom. Blixtsnabbt omringade de honom och gick till anfall. Lugh borde behöva slåss för sitt liv, fem änglar kan hota vem som helst, men nu var det annorlunda. De verkade röra sig så sakta att han inte ens behövde parera, med ett par enkla steg undvek han varenda svärd som anföll honom. Med ett skratt gick han till motanfall. Innan ekot efter hans skratt försvunnit låg fyra änglar döda i gräset. Den femte tittade upp mot honom där den kravlade bakåt i gräset, dess vingar lämnade kvar.
“Hur… hur är det möjligt?!” fick ängeln fram mellan blodet som den fick spotta ut.
Lugh log och gick fram till ängeln och satte sitt spjut mot dess hals.
“Jag antar att miraklens tid inte är över.”

Slakten var total. Soldaterna försökte att stoiskt se oberörda ut, men det var svårt. Ett par av de yngre vände sig om och kräktes på marken. Bönderna hade inte haft en chans. Enligt kaptenen hade minst 30 stamkrigare anfallit. De tio personer som bott här låg utspridda över hela gården, en del personer på flera ställen… David gick åt sidan och såg en fot sticka ut från den öppna uthusdörren. Han gick dit och såg en ung flicka liggandes med ansiktet neråt, en pil i ryggen visade med all önskvärd tydlighet hur hon dött. David fick ett infall och gick fram till flickan, drog ut pilen och vände på henne. Ung, kanske runt femton, precis som hans lillasyster… Davids mörka funderingar avbröts när flickans oseende ögon fokuserade på honom. Innan han hann skrika ut kom hennes hand fram, hållandes en liten men mycket vass potatisskalare och landade vid hans hals.
“Shh”, hyschade flickan medan hennes likbleka ansikte sakta fick färg. “Jag är bara på genomresa, säg inget till någon så ska jag strax vara på väg härifrån”.
Hon reste sig sakta upp och David vågade inte säga ett ljud. När hon väl stod upp sträckte hon sakta på sig och slängde ur sig en hel del svordomar som David hoppades att hans egen syster inte kunde.
“Mycket bättre! Säga vad man vill om dödsriket, men här är mycket trevligare!”
Hon stirrade på David och sken upp i ett gigantiskt leende.
“Visste du att dödsriket inte har kakor? Inga alls! Inte något som smakar sött finns det där. Här är det mycket bättre! Men nu får du ursäkta mig, jag har ett gäng barn att hålla efter, vi kanske ses, farväl!”
Med de orden vände hon David ryggen och med mycket imponerande smidighet hoppade hon ut ur den lilla fönstergluggen på andra sidan rummet. David sprang fram till gluggen och tittade ut, men ingen flicka…
“Korpral, något att rapportera?”
David for runt och såg sergeanten stå i dörröppningen, David tänkte över vad han precis sett och hört.
“Nej sergeant, här finns ingenting.”

Kapitel 6 – Där allt ställs på sin spets och en hemsk sanning uppdagas

Hassan vaknade av ett dån, tätt följt av ett till. Vad för magisk anordning kan låta som åska funderade han på medan han rullade ur sin säng och greppade sitt spjut, på väg mot dörren tills han kom ihåg incidenten förra månaden med Dawns klasskamrater, så han återvände till sängen för att sätta på sig kläder. Med den detaljen fixad skyndade han sig ut i hallen, för att nu mötas av två väldigt olika men lika obehagliga ljud. Sirener, som betyder att någon är skadad, och rituellt mässande, som betyder att hemskheter kommer att ske. Han passerade Willows rum och möttes av en hemsk syn. På golvet låg Tara, täckt i blod och uppenbart död, och jämte henne satt Willow på golvet, också hon blodig och med nattsvarta ögon och skrek på en varelse gjord av rök och skuggor. Samtalet gick dåligt förstod Hassan när energi från Willow träffade varelsen som försvann. Willow reste sig sakta och började bestämt stega ut ur rummet. När hon såg Hassan stå i hallen vinkade hon bara till honom att han skulle följa med, och varför inte, tänkte Hassan, nu kanske han äntligen kunde få slåss med något farligt.

Hassan var kluven. Han förstod Willows hämndbegär, och de var ju hemska trollkarlar som spridit lidande, men när hon slet huden från Warrens fortfarande levande kropp... Hassan ryste. Och de två som hon jagade nu, de verkade inte vara direkt farliga, så Buffys ord om att den vanliga vaktstyrkan skulle ta hand om dem lät visa... Mycket svårt detta.
Hassan såg sig om, nu hade Willow försvunnit igen, men han såg henne på väg mot butiken som ägdes av Giles, synd att han hade åkt iväg igen, Hassan saknade honom. När Hassan klev in i butiken möttes han av kaos. De två trollkarlarna skyddades av en magisk sköld från Willows attacker, medan Buffy försökte få henne att sluta utan att skada sin vän. Hassan såg Willow kasta Buffy mot trappan som krossades under hennes tyngd, och där bestämde sig Hassan. Med ett vrål störtade han fram till Willow. Han tog ett rejält tag i hennes nacke och virvlade runt med henne som en diskus innan han kastade ut henne genom dörren. Buffy kravlade sig fram ur bråten och såg på Hassan.
”Vad gjorde du med henne?!”
Hassan log stolt.
”Jag kastade ut henne, hon borde inte dö av det, hon är starkare nu än innan, men några brutna ben borde göra henne mer medgörlig. Problemet löst!”
Buffy stirrade klentroget på honom, innan hennes blick ändrade fokus. Hassan började vända sig om och hann precis se Willow stå i dörröppningen innan han översköljdes av smärta.

Stark smärta, brännande smärta. Som om någon flått honom och doppat honom i salt. Som om någon piskade honom med brännässlor av stål. Genom smärtan kunde han precis fokusera på en hånleende Willow, och sakta sakta släpade sig Hassan mot henne. Hennes hånleende byttes mot förvirring, för att sedan återvända.
”Jag tror det är dags att se vad det är som får dig att gå runt runt runt hela tiden” sa hon, tog ett snabbt steg fram till Hassan och lade handen på hans tinning. Ett ögonblicks sekund försvann smärtan från huvudet, för att återvända hundrafalt när Willows hand verkade gå in i hans huvud. Hon kastade extatiskt huvudet bakåt och skrek:
”Vilken kraft! Jag kan känna den! Kraften som får dig att leva, leva så mycket längre än något annat, längre än urbergen! Och jag ser... jag ser... oj, detta var oväntat”.
Willow lutade sig fram mot Hassan, som hade gått ner på knä av smärtan, och viskade i hans öra:
”Remmica dödade dig Hassan, du är ett spöke som kom vilse på vägen till himmelen. Du är ingenting, och ingenting ska du åter bli!”
Hassan kände hur smärtan nådde sitt crescendo, och sen hur all styrka lämnade hans kropp, han kände sig svag som en nyfödd kattunge, och ungefär lika lätt som att lyfta en sådan lyfte Willow honom nu och kastade honom mot den söndriga trappan. Hassan kände en oerhörd smärta, vida värre än den han nyligen upplevt, och såg ur en bit av ett trappsteg stack ut genom hans bröst.
”Så dör Hassan ibn Emrak igen, son av Selenus, springpojke till Felix och Pozzix och utan sina kära kamrater. Hejdå”.

Buffy stirrade klentroget på hela scenen, hon kunde knappt ta in den. Hassan, den starkaste varelse hon träffat, kanske lika stark som Glory, låg nu och förblödde framför hennes ögon. Hon tittade på Willow, som slickade sig om läpparna och spände musklerna i sin kropp, till synes nöjd med den kraft hon stulit från Hassan. Buffy reste sig upp och stirrade på Willow.
”Det där skulle du inte gjort”.

Hassan såg hur Buffy anföll Willow, som lätt slängde iväg henne, men sedan träffades hon själv i ryggen av kraftfull magi. Giles hade återvänt! Tillsammans borde de klara det här, jag kan inte göra något alls. Hassan försökte resa sig men allt han fick för det var ännu mer smärta i bröstet. Kunde det vara sant det som Willow sagt, hade han dött i striden mot Remmica? Minnesbilderna blev klarare för varje andetag han tog, och när allt var glasklart för honom insåg Hassan två saker: han andades inte, och Remmica hade definitivt dödat honom. Nåväl, jag fick hennes niding till son, det är ju alltid något. Han såg sig omkring och insåg att han inte var i butiken längre, han verkade sväva över en stad, som han insåg var Siaselo. Inte en själ syntes på gatorna, som var mörka då stormmoln rörde sig över himlen så långt ögat kunde se. Plötsligt svävade en gestalt upp mot staden mot Hassan. När den var riktigt nära insåg han att det var Cassie, fast istället för den släta hud hon haft innan syntes nu två nötbruna ögon som stirrade på honom. Utan ett ord tog han henne i sin famn, samtidigt som molntäcket öppnades och de började sväva upp mot ljuset tillsammans.

Jag undrar vad för sorts äventyr som väntar denna gång, tänkte Hassan innan han och Cassie översköljdes av ljuset.

Kapitel 4 – Där Hassan är beväpnad och nördar farliga

Den håriga besten föll med ett ylande. Hassan drog ut spjutet och svingade sitt nya vapen mot en av dessa vampyrer som verkade vara de vanligaste demonerna i staden. Vampyrens huvud krossades och den blev till damm. Hassan log. Detta spjut var mäktigt, nästan lika bra som Karims smide. Xander hade gett det till honom, sagt att det var egentligen till för att luckra upp jord, men när Hassan vässat det blev det ett formidabelt vapen. Några meter bort dräpte Buffy sin motståndare, och ännu längre bort såg han Willow som brände en vampyr till aska. Var hennes ögon annorlunda mot innan? Hassan var inte säker, och han visste inte hur den här världens magi fungerade, så han valde att inget säga.

Warren och hans kamrater var överlyckliga, de hade fått tag i diamanten och deras nedfrysningsstråle fungerade perfekt, snart kunde de lägga hela staden under sina fötter! Det var ju bara problemet med Buffy och alla hennes vänner. En av Jonathans demonkällor hade sagt att hon hade en ny vän nu, som var om möjligt ännu starkare än henne själv. Hur skulle de besegra ett sådant monster?! Warren lugnade ner sina rädda kamrater och sa:
”Vi kan testa frysstrålen. Är han så stark som de säger så borde han ändå vara borta i flera dagar, då har vi vår chans!”.

Hassan vandrade längst stadens gator. Med de nya kläderna han fått av Buffy kunde han smälta in mycket bättre. När han frågat Buffy vems kläderna hade varit hade hon blivit märkligt tyst, men Xander hade sagt något om en soldatpojke innan Buffys blick hade tystat honom. Ett barn i den här storleken, det låter vansinnigt, han måste ha menat något annat, tänkte Hassan, kanske någon sorts ironiskt skämt som hade med kroppsstorlek att göra? Ännu en gång önskade Hassan att Kaspar var här, han var så mycket på sådant.
Hassan avbröts i sina tankar när en ung man i en gränd han just passerade skrek ”Nu!”, sedan kände Hassan en stark kyla sprida sig över kroppen, och allt blev svart.

Kapitel 2 – Där förklaringar ges och tas

Mässandet slutade och Hassan öppnade ögonen. Runt stolen han satt på stod hela gruppen han hade mött för några dagar sedan, och några till. Den äldre mannen i glasögon var ny, och det var han som stått för mässandet. Buffy, deras ledare, tog ett steg fram och sa:
”Kan du förstå oss nu?”
Hassan sprack upp i ett brett leende och svarade på, vad Buffy tyckte, perfekt engelska:
”Det gör jag, Buffy.”
”Bra, då kan vi äntligen fråga ut den här clownen vad tusan han är för något.”
Den bleke mannen i hörnet som sagt de hårda orden var en gåta för Hassan. De andra verkade behandla honom som en i gruppen ibland, och ibland var han utanför. Han behandlade Buffy som Kaspar behandlade alla kvinnor de färdats med: han verkade få dem att skrika av frustration ofta, men var alltid där som en livvakt ifall något gick fel, vilket det ofta verkade göra i den här staden.
”Håll tyst Spike, ingen bad dig öppna mun” sa Xander.
Xander påminde också om Kaspar, det lilla Hassan sett av honom iallafall. Hans uppgift i gruppen verkade vara att få de andra att skratta, inte för att Hassan förstått vad de sa.
   Hassan reste sig sakta från stolen och klev försiktigt ur den magiska cirkeln den äldre mannen ritat på golvet. Den äldre mannen ja, som Hassan inte heller kunde placera i gruppen, verkade vara någon sorts andlig vägledare och vice-general efter Buffy. Det här måste han reda ut, men senare, nu stod hans ära på spel. Han klev fram till Spike och tornade upp sig över den bleke mannen.
”Vad var det du kallade mig?”
”Jag sa att du var en clown, en fjant, någon sorts demon som kommer hugga oss i ryggen...”
Spike kom inte längre i sin tirad, när han flög genom luften och landade med ryggen först i en bokhylla som rasade ihop.
Hassan stod kvar, med en bit av Spikes tröja i handen.
”Kalla mig aldrig för demon igen, då sliter jag ditt huvud från kroppen”.
Hassan gick och satte sig igen, eller var på väg, Buffy ställde sig i hans väg.
”Jag vet inte varför d-ordet är så känsligt för dig, Hassan, men du kan inte skada eller hota mina vänner bara för att du känner för det.”
”... Du har rätt, det var ohövligt av mig, jag ber om ursäkt”, Hassan satte sig på stolen, ”så, vad vill ni veta? Ni kan få börja fråga, så frågar jag er sen”.
Den äldre mannen lutade sig fram över bordet och tog till orda:
”Vad är du för något, och hur kom du hit?”
Hassan funderade en stund, och svarade sedan kort och koncist:
”Mitt namn är Hassan ibn Emrak från de långa knivarnas tuaegstam. Jag är en Världsvandrare från världen Leinad, och angående hur jag kom hit... Det är svårt att förklara, men jag ska försöka. Jag slogs mot en mäktig världsvandrare som sköt mig med ett märkligt ljussken, och sedan blev allt svart. Jag vaknade av att jag föll. När jag landade såg jag ett ihåligt torn i metall i den här staden, och hade märkliga varelser omkring mig. Tyvärr fick jag inte med mig mitt spjut, smitt av min vän Karim, men jag lyckades ändå dräpa de flesta av varelserna. Sen dess har jag vandrat runt här i denna stad, ätit mat jag kommit över, ibland försökt kommunicera med människorna, men folk i den här staden är ovanligt rädda för främlingar, är det inte så?”
”Jo, särskilt främlingar som mäter över 1,90, byggda som footballspelare och pratar ett språk som ingen förstår, och som är halvnakna på det med”, sa Buffy, ”jag kan inte begripa varför folk skulle fly från dig”.
”Ja, v-v-varför är du halvnaken?” frågade den blyga blonda kvinnan som stod jämte den rödhåriga.
”Mina kläder följde inte heller med på resan, så jag fick ta det jag hittade”.
Buffy skakade klentroget på huvudet.
”Vänta lite nu, du kom hit genom dimensionsklyftan som Glory skapade, helt naken, obeväpnad och slog sedan ihjäl mängder av demoner. Vad tusan sa du att du var igen?!”
”Jag är världsvandrare”, sa Hassan lugnt, ”och om det var demoner var de svaga även för deras sort, nästan nere på mänsklig nivå”.
Den äldre mannen kom nu in i samtalet igen.
”De andra har berättat för mig att du sa ett ord på engelska när de mötte dig, hur hade du lärt dig det?”
”För mig är det inte engelska, utan språket de talar på min vän Corbens hemvärld.”
”Fascinerande, det här måste jag konsultera mina böcker om, helt enkelt fascinerande.”
”Inte för att avbryta nördfesten som Giles precis bjöd in oss till, men har vi inte en mer spännande fråga framför oss? Hur ska den här killen komma tillbaka egentligen?” frågade Xander.
Alla tystnade och såg på varandra. Till **** tog Hassan till orda själv:
”Jag vet inte hur, men mina vänner kommer säkert hitta mig och hämta hem mig, och under tiden kan jag hjälpa er med alla dessa monster som verkar bekymra er stad, det är det minsta jag kan göra nu när ni har använt magi för att hjälpa mig kommunicera.”
Buffy tvekade, men skakade sedan Hassans hand.
”Det kan nog behövas, en vampyrdråpare kan behöva lite hjälp ibland.”
”Det är som sagt inga bekymmer. Är det du som är vampyrdråparen?”
”Jupp, det är min heliga plikt och en massa sånt.”
”Aha, fascinerande. Vad är en vampyr?”