FFF - Fredriks Fan Fiction

Kapten Roger Winters såg sig om över axeln. Resan från härskare Cellriks domäner till herr Len-Rewtus hade hittils gått utan bekymmer, men man kunde aldrig vara för säker. Två skepp, vars kaptener var goda vänner till Roger, hade sänkts den senaste månaden. Hur är det möjligt, vad har den förbannade demonen Pozzix för hemlighet?!
Nu var de dock snart i säkerhet, bara timmar ifrån Len-Rewtus skyddande galärer. Inget kan stoppa dem nu, snart skulle lasten vara framme, och han skulle kunna pusta ut...
”Skepp i sikte, rakt akterut!”
Winters frös till och virvlade sedan om och stirrade förfärat bakom sig. Ut ur dimman kom en smäcker krigsgalär, med seglen fyllda av vind och två rader med slavar vid årorna.
”Alle man på däck! Ta fram ballistorna, förbered er för strid!” skrek Kapten Winters så högt han kunde, och besättningen kunde höra skräcken i hans röst.

Galären närmade sig obönhörligt. Winters kunde se soldaterna i Pozzix färger över hela däcket, kaptenen vid rodret, och en märklig man mitt bland soldaterna. Mannen var nästan huvudet högre än de andra och mycket mörkare i hyn. Kanske en legosoldat.
Förste styrman lutade sig mot kapten och sa lågmält
”Kapten, ballistorna är redo, ska vi avfyra?”
”Självklart, fri eldgivning!”
Förste styrman vände sig mot däcket och skrek:
”Riktningsballistor, ge fyr! Storballistan, avvakta!”
Ljudet som av en jättes pilbåge fyllde tystnaden, och Winters såg hur mängder av små stenar föll i vattnet runt den jagande galären. Dess kapten skrek en order och årorna for ner i vattnet för att ge dem extra fart.
De går i fällan! Tänkte kapten Winters. De första skotten ska missa, så att siktet stämmer med den stora ballistan som kan krossa en galär, nästan på mitten.
Winters vände sig mot förste styrman och nickade. Styrman vände sig ännu en gång mot däcket:
”Storballista, ge fyr!”
Den här gången var bågsträngens ljud säkert dubbelt så högt, och ett stenblock på säkert tre gånger tre meter flög genom luften mot galären.
”Vi vann!” skrek kaptenen rakt ut, men satte sen orden i halsen.
Den storvuxne krigaren på galären hoppade omänskligt högt, rakt mot stenen, och fångade den i luften! Han landade tungt på däck, tog tre steg framåt och kastade tillbaka stenen!
Kapten Winters stirrade förfärat på stenen, och bara förste styrmans reflexer räddade honom från att krossas, men det öronbedövande dånet bakom honom sade kaptenen att masten inte hade haft samma tur. Skeppet nästintill stannade rakt av, och inom kort var galären nästan jämsides. Kapten Winters hade precis kommit på fötter och skrikit efter bågskyttar när den mörke krigaren hoppade över. Resten av Pozzix soldater verkade inte vilja följa efter, men snart förstod Winters varför, de ville inte hamna i vägen för den storvuxne kämpen. Säkert 7-8 mannar från besättningen sköt allt de kunde mot honom, men han var aldrig där när pilarna nådde fram. Inom kort stod kapten Winters och förste styrman ensamma vid rodret medan den mörke krigaren stod vid vad som var kvar av masten.
Jag hade tjugo soldater med mig, tjugo tränade, härdade krigare, och han besegrade dem ensam... Vad är han?! Tänkte Winters förtvivlat.
Mannen tittade upp mot kaptenen och tog ett avslappnat skutt de 4-5 meter som skiljde dem åt.
”Tjänar ni Cellrik?” frågade mannen, och hans röst avslöjade varken känslor eller ansträngning efter massakern.
Winters svalde och svarade stammande:
”J-aa, det gör vi, j-aag är kapten Roger Winters”
”Bra, då hoppas jag att han lär sig en läxa”
Innan kaptenen hunnit reagera sparkade mannen mot förste styrman och honom själv, kaptenen kände en brännande smärta i benen och föll ner på däcket. Han stirrade förfärat på benen och insåg att han kunde se kritvita benpipor där han borde se hel hud. Mannen hoppade tillbaka till galären och Winters kunde precis höra honom säga till soldaterna:
”Bränn båten”.

Månens silvervita sken lyste upp en del av det annars mörka rummet. En man sitter vid fönstret, sippandes på ett glas vin. Hans överkropp är bar, och månljuset får hans hud att se ännu blekare ut än den redan är. Mannen blickar ut över de stilla gräsmattorna och tar ännu en klunk vin.
”Jaha, då var man gift”, tänker han. ”Jag undrar hur detta ska gå... Första natten gick ju fint, men krypa ner natten efter igen? Känns ju bara onaturligt. Tur att när det gäller att smyga upp från en säng utan att någon vaknar, då är jag en bättre smygare än Kaspar”.
Mannen ler och tar ännu en klunk.
”Det är förmodligen tack vare all övning”.
Stjärnorna tänds en efter en över himlen, mannen tittar upp på dem och släpper dem inte med blicken ens för att hälla upp mer vin från en karaff.
”Undrar vad som finns bortom stjärnorna... bortom allt, är det Parallellium och Elementa som folk talar om, eller finns det något annat? Vad händer med ens själ när man dör? Vilka är de Åtta vid bordet egentligen? Att vara kända som det närmaste aeter och demoner har till gudar räcker inte till svar, det måste finnas mer...”
Mannen tömde glaset i ett svep och kände värmen sprida sig i kroppen, han lutade sig ut från fönstret för att komma ännu närmare himlavalvet.
”Tänk om jag lär mig att vandra där få andra har vandrat, vilka syner jag kunde se... utforska okända världar, se vad aeter och demoner egentligen håller på med, kanske veta vad David och Xara har för planer och tankar om alla sina ättlingar.”
Mannen log ett snett leende, ett leende som fått mången dam att bortse från sin dygd.
”Ja, morfar David, vad är det han håller på med? Och, vad blir det... Gammelfaster? Xara måste det bli, vad är hon ute efter? Och den kanske största frågan av dem alla, om nu David och Xara är syskon, då måste man ju ha föräldrar. Vem, eller vad, är deras föräldrar? Världsalltet? En drake och en grip? Kanske de Åtta var inblandade på ett hörn, eller snarare åtta...”
Mannen reste sig med ett skratt, tömde hela karaffen i några väldigt klunkar och begav sig ut i herrgårdens korridorer.
”Nu måste jag hitta på något kul, tänk om någon hade läst mina tankar där, de kunde ju tro att jag gått och blivit seriös!”
Med ett skratt gick Rhamni med tysta steg genom korridorerna på jakt efter äventyr, eller iallafall något att göra än att sova.

Med ett hörbart stön av njutning sänkte sig Rhamni ner i det varma vattnet. Säga vad man vill om Kaspar och gänget, men det här värdshuset var underbart! Han lutade sig tillbaka och funderade över de här intensiva dagarna som passerat.
Vilka upplevelser! Gå och gå i draperiet och dysterheten (Rhamni höll tillbaka en rysning på den tanken), sedan drakar och kryptiska samtal från försvunna städer, livsfarliga brinnande kvinnor som inte lyssnar när man försöker vara artig, ännu mera gå och springa, en varelse som dödar djurlivet omkring sig med sin blotta närvaro men som verkar vara en gammal vän till resten av gruppen... Mycket märkligt detta.

Och Lorkur höll sig fortfarande på avstånd. Rhamni pustade ut. Det hade varit underbart att återse sitt hem, men det fanns vissa personer han inte vill möta igen, särskilt inte när han skulle ha en hel skock med världsvandrare med sig, det hade blivit svårt att hålla sig diskret då. Far var en sak, men vissa andra på Lorkur fick far att framstå som ett litet barn i jämförelse.

Rhamni sjönk djupare ner i vattnet och tankarna fortsatte att fara omkring i hans huvud.
Undrar om mitt hem i Aisela är anständigt nog att bo i, eller om Kaspar och hans flicka har förstört det totalt... De verkade ju faktiskt älska varandra, kanske ska sluta med de falska antydningarna? Är inget förstört i huset efter deras lilla semester, då slutar jag, annars ska han få höra både det ena och det andra.
Tankar på kärlek fick ett flertal ansikten att fladdra förbi i Rhamnis huvud, det senaste var kvinnan med draktatueringen, vad var nu hennes namn? Rhamni kom inte ihåg, men hon var ytterst charmerande, ännu en fördel till Siaselo jämfört med hemma!
Det fanns ju andra charmerande kvinnor i hans närhet, men han var inte dum. Shadira hade uppenbart någon koppling till Julian, en av de mäktigaste serdan, samma sak med Mico, fast hennes beskyddare var Lucia. Dara var en skönhet, men blicken hon gett när de träffats och så glad hon såg ut när demonynglet föll, där vågade Rhamni inte ens försöka sticka in ett finger med risk att bli av med hela armen om inte mer...

Men vilken grupp de var! Bråkade mer än en skolklass, men vilken förstörelse de kunde sprida om de arbetade tillsammans, vilket ju som tur var för den omgivande naturen, var ytterst sällan. Kanske skulle Rhamni lära sig mer om att slåss? Minnen från barndomen, när Caius, en av faderns vakter försökte lära honom använda svärd, gjorde sig påminda. Det var hemskt! Mycket roligare att träna med en slunga, så kunde man plundra äppelträden mycket lättare.

Rhamni steg upp ur badet och började långsamt att torka sig.
Att kunna vandra mellan världar själv, det verkar som en nyttig kraft, och då kanske jag slipper gå i dysterheten igen... Undrar vad den där draken bråkade med Kaspar och Lieri för, kunde han lära ut något? Rhamni visste inte mycket om drakar, men de skulle väl vara vänligt sinnade om man var Serdan? Var ju värt ett försök.

Visslande gick Rhamni till sitt rum från badet, hälsade och log mot alla han mötte. Väl inne satte han sig på en stol och stirrade ut på horisonten.
Kanske dags att rita en tavla, var ju ett tag sedan? Men vilket motiv. Han satt tyst en stund tills han sprack upp i ett brett leende, tog fram sina målerisaker och börja skissa på en tavla som förmodligen skulle få halva gruppen att dränka honom i hamnen om de fick se den.